Klassificering av galvaniserat stål

Stark dippgalvaniserade ståltillverkas genom att reagera den smälta metallen med järnmatrisen för att producera ett legeringsskikt, så att matrisen och beläggningen kombineras. Varmförzinkning är att beta stålröret först. För att avlägsna järnoxiden på stålrörets yta rengörs den efter betning i tanken med ammoniumklorid eller zinkklorid vattenlösning eller blandad vattenlösning av ammoniumklorid och zinkklorid och skickas sedan till varmt doppbad. Varmförzinkning har fördelarna med jämn beläggning, stark vidhäftning och lång livslängd. Det varmförzinkade stålrörssubstratet genomgår komplexa fysikaliska och kemiska reaktioner med det smälta badet för att bilda ett korrosionsbeständigt zink-järnlegeringsskikt med en tät struktur. Legeringsskiktet är integrerat med det rena zinkskiktet och stålrörssubstratet. Därför har den stark korrosionsbeständighet.
Kallgalvaniserad
Kallgalvaniserat rör är elförzinkat. Mängden galvaniserat är mycket liten, endast 10-50g/m2. Dess korrosionsbeständighet är mycket annorlunda än för varmförzinkat rör. För att säkerställa kvaliteten använder de flesta vanliga galvaniserade rörtillverkare inte elförzinkad (kallplätering). Endast de små företag med föråldrad utrustning använder elektrogalvanisering, och naturligtvis är deras priser relativt billiga. För närvarande har byggnadsministeriet officiellt utfärdat ett dokument för att eliminera kallgalvaniserade rör med bakåtriktad teknik, och kallförzinkade rör får inte användas som vatten- och gasrör i framtiden. Det galvaniserade lagret av kylagalvaniserat stålröret är ett elektropläteringsskikt, och zinkskiktet är oberoende skiktat med stålrörssubstratet. Zinkskiktet är tunt, och zinkskiktet fäster helt enkelt på stålrörssubstratet och är lätt att falla av. Därför är dess korrosionsbeständighet dålig. I nybyggda hus är det förbjudet att använda kallgalvaniserade stålrör som vattenförsörjningsrör.